vikkitikki

Man kanske skulle göra om här lite. Göra lite vårfint, kanske i limegrönt. Hmm, det skulle nog kunna bli rätt fint. Eller kraftigt rosa kanske, men det är lite för tjejigt kanske. Hmm!

Nämen hej! Där är ju du! Jag insåg att jag inte hade rafsat ner en rad här sedan 23 december och det var änna så dags nu, som man säger här nere. Hur mår ni? Här i Vårgårda är det rätt bra faktiskt. Det har varit en lång, tung höst för mig, men nu börjar det ordna till sig lite. Jag har börjat att få lite energi tillbaka och hoppas på stordåd den här våren för vet ni, jag har börjat träna på gym! Eller ja, börjat och börjat, jag var en gång före jul och en gång i tisdags. Det bär emot lite, för jag känner mig alltid så klumpig i de sammanhangen, men jag måste ju börja röra på mig och jobba upp lite muskulatur i axlar, rygg och nacke i och med att jag sitter framför en dator hela dagarna. Idag hade jag tänkt att börja med spinning, men det vete fasen om jag vågar. Jätteotränad, fet och orörlig och så sitta en bra stund på en liten smal cykelsadel. Nja!

Här är Vickan 14 år och skitsmal. Så smal vill jag och kommer jag aldrig bli men det är kul att se hur jag skulle kunna se ut efter en väldig massa spinning.

Det här kåseriet skrev jag förresten på Facebook i somras, angående spinning:

Jag har blivit beordrad av min läkare att börja spinna och just nu har jag ett fasligt sjå att begripa hur det här ska gå till. Jag har aldrig varit i närheten av en spinningcykel tidigare och att gympa i grupp gör mig nervös. Mest av allt är jag rädd för att det ska bli en Bridget Jones-effekt av det hela. Ni vet, man kör hårt som attan, är blodröd och svettig så det dryper i ansiktet och efteråt faller man ihop i en hög med ben och armar flaxande hit och dit och orkar sedan inte ta sig hem på annat sätt än att krypa. Tänk om man dessutom blir fast och får för sig att köpa färgglada vadderade cykelbyxor med tillhörande käcka pastellfärgade pannband eller ännu värre en sådan där liten träningsdräkt med stringad body. Så såg tanterna ut på spinningpassen när jag gick på gruppträning på gym förra gången. Det var i och för sig när jag bodde i Jönköping år 1993 och modet har kanske förändrats sedan dess?

Cykling för mig är att ta sig fram ute i naturen i sakta mak, gärna iklädd blommig sommarklänning och stråhatt. När man inte orkar cykla uppför uppförsbackarna, vilket man inte gör om man är otränad som jag, hoppar man av och leder cykeln uppför dem. Kommer det då en bil eller andra cyklister, ser man väldigt viktig ut och låtsas leta efter något på marken så att ingen ska tro att man inte orkar. Att istället befinna sig i ett rum med en massa okända och mycket mer vältränade människor på en träningscykel med en alldeles för liten sadel för min stora rumpa lockar inte det minsta.

Jag försökte få doktorn att ändra sig. Promenader då? Om man går uppför och nerför den väldigt branta backen över järnvägsspåren ett par gånger om dagen? Nej, stavgång ensam i centrala Vårgårda är tydligen alldeles för mesigt. Det är hardcore spinning som gäller om det ska vara något. Det var något med maxpuls 185 och att inte kunna prata, röra sig eller göra något annat vettigt än att sova gott efteråt. Det var också något med dopamin och glädjefyllda tankar som skulle ta död på min tungsinthet för alltid.

Men doktorns order gäller.. Vi ses snart i en spinningsal.. Och ja, det är jag som sitter längst bak och gömmer mig bakom alla andra. Och ja, det är jag som kommer att gnälla i fyra dagar efteråt för att mina skinkor och insidan av låren är alldeles skinnflådda…

Trackback URI | Comments RSS